Hoppa till innehåll

Narkotikabrott

Narkotikabrott

Narkotikabrotten delas in i ringa narkotikabrott, narkotikabrott och grovt narkotikabrott. För ringa narkotikabrott är standardpåföljden böter och normalt sett har man inte rätt till offentlig försvarare i sådana fall. För narkotikabrott av normalgrad eller grovt narkotikabrott har du dock rätt till en offentlig försvarare, eftersom de har fängelse i straffskalan.

De senaste åren har domstolarna börjat tillämpa en mer nyanserad bedömning i mål om narkotikabrott jämför med tidigare. Nu ser man till samtliga omständigheter kring gärningen och gärningsmannen, och inte bara till mängden och sorten narkotika.

Det nya betraktelsesättet gör att det finns större möjligheter för en skicklig försvarsadvokat att påverka domstolarna att döma ut lindrigare påföljder om den misstänkte personen skulle dömas för brott. Den misstänktes roll i hanteringen av narkotikan, hur och till vilka narkotikan har sålts och omfattningen på försäljningen är omständigheter som granskas i rättegången.

I ett flertal avgöranden har Högsta domstolen påpekat att samma höga beviskrav ska gälla i mål om narkotikabrott som i andra brottmål. Det gör att det inte är tillräckligt med att det finns besvärande omständigheter för den misstänkte, utan åklagaren måste bevisa bortom rimligt tvivel, att den misstänkte är skyldig till gärningen för att han eller hon ska dömas för brott.

I narkotikamål brukar polisen utöver beslag av narkotika och förhör använda sig av telefonavlyssning (för att visa vem som pratar och om vad), mastuppkoppling (för att visa var en telefon befunnit sig), hemlig rumsavlyssning (av lägenheter och bilar t.ex.), DNA och fingeravtrycksanalys samt spaningsiakttagelser för att styrka sina påståenden.

En erfaren försvarsadvokat vet vilka styrkor och svagheter varje utredningsmetod har och kan förklara för dig vad utredningen faktiskt visar. Det är nämligen inte ovanligt att poliser har en övertro på teknisk bevisning och i förhör påstår att t.ex. en DNA-träff på ett löst föremål gör att den misstänkte är överbevisad om brott, vilket sällan är korrekt.

För att se till att det inte lönar sig att begå brott brukar åklagaren begära att pengar och andra tillgångar som hittas hos den misstänkte ska förverkas, dvs tas från den misstänkte och tillfalla staten. Pengarna tas i beslag av polisen och beläggs med kvarstad för att förverkas om den misstänkte döms för brottet.

För att utreda om den misstänkte har tjänat pengar på olaglig verksamhet brukar polisen göra en så kallad tillgångsutredning där legala inkomster jämförs med totala tillgångar. Förverkandeyrkanden kan i vissa fall bli extremt omfattande och grunda sig på teoretiska beräkningar som medför att åklagarna begär långt större summor förverkade än de som faktiskt beslagtagits. Om du inte har en försvarsadvokat som har erfarenhet av förverkande i brottmål finns det en risk att du döms till ett förverkande som alltså är större än dina tillgångar. I kombination med ett längre fängelsestraff och höga räntor finns det risk att du är skuldsatt för resten av ditt liv.

Försvarsadvokaterna på Advokatbyrån Martin Cullberg har suttit i ett stort antal narkotikamål där frågor om förverkande behandlats och vi har gjort rättsutredningar och är beredda att försvara dig på bästa sätt om du får ett förverkande riktat mot dig.

I narkotikastrafflagen anges narkotikabrott och grovt narkotikabrott på följande sätt:

1 § Narkotikastrafflag

Den som olovligen

  1. överlåter narkotika,
  2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,
  3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,
  4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,
  5. bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller
  6. innehar, brukar eller tar annan befattning med narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre år.

Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av narkotika och olovlig befattning i vissa fall med narkotika finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

3 § Narkotikastrafflag

Är brott som avses i 1 § första stycket att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott dömas till fängelse, lägst två år och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Är brottet att anse som synnerligen grovt, döms för synnerligen grovt narkotikabrott till fängelse i lägst sex och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om brottet har utgjort ett led i en verksamhet som utövats i organiserad form i syfte att i stor omfattning bedriva handel med narkotika, avsett en synnerligen stor mängd narkotika eller annars varit av synnerligen farlig eller hänsynslös art.